Lägesrapport 2008-07-01

Förskolor i Allianskyrkan i Sydafrika

70 % av de sydafrikanska barnen växer upp i fattigdom. Hiv/aids-epidemin utgör ett växande problem. Många barn blir föräldralösa och tas om hand av gamla mor- eller farföräldrar eller hamnar på gatan. Här
gör Allianskyrkan i Sydafrika en stor insats genom sina ca 70 förskolor som på olika sätt är knutna till Allians-kyrkans förskolearbete. Lärarna i dessa förskolor är eldsjälar, men de flesta av dem saknar adekvat utbildning. Genom programmet får de hjälp att uppgradera sin utbildning till den nivå som krävs av myndigheterna i Sydafrika. Denna träning görs i samarbete med en erkänd, kristen organisation, där det
finns behöriga lärare, som även är medlemmar i Allianskyrkan.

Ett barns tidiga levnadsår är väldigt viktiga för barnets utveckling och välbefinnande. Därför vill Allianskyrkan vara med och ge dem en god start i livet i en förskola som drivs på kristen grund.

Mbali 5 år

”Om du aldrig tidigare har mött kärlek råder jag dig starkt att åka till en av Allianskyrkans förskolor i Sydafrika. Min favoritstund på dagarna var när jag på mornarna gick över gården från huset där jag bodde till förskolan. Då kunde jag se små huvuden och nyfikna ögon kika ut genom fönstren. Och när de sett mig hörde man gemensamma lyckovrål inifrån byggnaden ”Teacher Emily, teacher Emily!” samtidigt som jag kunde höra 45 par små fötter rusa mot ytterdörren. När jag två minuter senare öppnade dörren formligen kastade sig 45 glada skrikande ungar över mig. Den dagliga morgonrutinen skulle genomgås; de skulle räkna alla mina bruna födelsemärken, kontrollera om min mage fortfarande var vit, dra lite i håret och självklart pussa lite varstans där de kom åt. Det är kärlek det!

Att lägga märke till varje barn i detta härliga kärleksfulla morgonkaos är inte det lättaste. En flicka som man definitivt inte lägger märke till med en gång är Mbali. Mbali är fem år. Hennes mamma vet vi inte speciellt mycket om mer än att hon inte bryr sig om Mbali. Varje dag är det hennes halvt tandlösa mormor som lämnar och hämtar henne på förskolan. Mbali bor tillsammans med sin mormor i ett skjul. Eftersom Mbalis familj är så fattiga har de inte råd att köpa mat, den mat Mbali får i sig varje dag är den frukost och lunch som vi serverar på förskolan. Mbali har en uppsättning kläder; ett par urvuxna manchesterbyxor, ett par alldeles för små sandaler som hålls ihop av ett fåtal trådar och en stickad brun/grå-röd polotröja. När man känner på hennes tröja förstår man att den från början varit vit-röd men man får ett kletigt lager av fett och ingrodd smuts på handen då man stryker henne över ryggen. Och just närhet var något jag snabbt la märke till att hon längtade efter. Under dagen när det första kaoset lagt sig kunde man plötsligt känna en liten hand sträcka sig upp över ryggen och då var det Mbali. När man la armen om henne kunde jag riktigt känna hur hon tryckte sig mot mig. Det var kanske det som skilde henne mest från de andra barnen; att hon aldrig tröttnade på att bli kramad.

En eftermiddag kom inte hennes mormor och hämtade henne så hon kom in till mig i huset. Jag frågade om hon längtade hem. Fick bara ett kort skak på huvudet. Jag kunde inte göra annat än att ta henne i min famn och sätta mig på den kalla stålkistan i mitt rum. Vi satt där och höll om varandra. Jag kunde känna hur hon riktigt pressade sig mot mig och så fort jag rörde mig lite märkte jag hur hon blev helt stel. Som om hon var rädd att hon gjort något fel och nu måste gå ner från min famn. Plötsligt tittar hon upp på mig, fångar min blick och säger ”teacher Emily, I love you”.

Mitt hjärta brast mitt itu. Försökte hålla tårarna tillbaka samtidigt som jag fortsatte vagga henne fram och tillbaka. Mbali ger av det ända hon har att ge, uppriktighet och kärlek. Och kanske just därför har hon fastnat i mitt hjärta”.

Text: Emily Wallstedt, Step Out-praktikant i Sydafrika hösten 2007 och våren 2008