Lägesrapport 2010-06-28

Allianskyrkan i Sydafrika har ett växande förskolearbete och för närvarande finns 70-talet förskolor som på olika sätt är knutna till Allianskyrkan. De första åren är väldigt viktiga för ett barns utveckling och därför vill kyrkan ge resurser till detta arbete genom att ha en anställd, Agnes Sibiya, som ansvarig för förskolearbetet. Hon ger stöd och hjälp till förskollärarna så att de kan få den utbildning, träning och kompetens som krävs. Lärarna i dessa förskolor är eldsjälar, men många av dem saknar adekvat utbildning. Myndigheterna kräver dessutom en viss utbildningsnivå på dessa lärare.

Antalet föräldralösa barn är stort i Sydafrika, enligt Unicef är det över 2 miljoner och många är föräldralösa p g a den stora spridningen av hiv och aids. Därför känns det viktigt att vi genom Ge för livet kan stödja några av dessa barn genom att de får möjlighet att vistas några år på en förskola med kvalificerad personal – där barnen får känna att de blir älskade och sedda såsom de är.
Under läsåret 2009-2010 fanns Emelie och Anna på förskolan i Mkhuhlu och vi får ta del av en dag på förskolan där. Emelie skriver: Sommar varje dag, barn som kommer springande mot mig med öppna armar och mango i överflöd…Det är mitt Sydafrika och mitt Mkhuhlu. Kl 07.00 ringer alarmet på mobilen, jag tittar ut, ser solen och inser att det kommer bli ännu en varm och solig dag. Sydafrika vaknar tidigt och redan halvåtta på morgonen är det fullt med folk på gatorna, barn som leker och mormödrar som sopar grusuppfarter. Det är en härlig känsla att känna folkets kärlek när de hälsar “kujani” och man har konstant ett leende på läpparna.

Väl framme vid förskolan möts man av 30 springande små barn som alla vill upp i ens famn. De flesta har fortfarande frukosten kvar på tröjan och snor som rinner ifrån näsan, men när man ser deras ögon och längtan att få bli omfamnade, tar man upp dem utan att tveka. Även om vi inte förstår varandra så kan man kommunicera med ansiktsuttryck, kroppsspråk och några få ord på Thonga.

Det är en sådan skillnad på svenska barn och afrikanska barn. Barnen här är öppna och nyfikna på ett sätt som de svenska barnen inte är. De bryr sig inte om att man redan har ett barn på ryggen och två i knäet, de tar då och kramar sig fast vid ens ben och säger “mam emelie” och ler. De har också fantasin till att leka med precis allting. Om man ger dem ett simpelt gem så hittar de på lekar med det. Det är inget tjat om dataspel eller videofilmer. När barnen är uttråkade börjar man klappa händerna och helt plötsligt så dansar barnen för fullt och sjunger. Jag försöker hänga med i deras “moves” och rörelser men det är bara och inse att jag aldrig kommer att kunna det lika bra som de. Barnen däremot älskar att se mig dansa och skrattar så de ligger ner på marken.

Något som fascinerar mig är lärarnas lugn och avslappnande attityd till barnen. De sitter ner och barnen kan halvt slå ihjäl varandra. Lärarna säger bara lugnt att “barn är barn” och så sippar de vidare på sitt te. De har ingen överdriven renlighet och barnen tvättar sig allihop i en bunke med vatten. Men vad man inser är att det inte finns ett enda barn med allergi eller liknande. Ett tecken på att vi i Sverige är överrenliga. Lärarna har sådan omsorg om oss och ger oss minst lika många kramar som barnen. Det var alla hjärtansdag för ett tag sedan och vi överraskade barnen med en tårta. Efteråt kommer en liten pojke vid namn Mpilo fram och säger “ndza ku rhandza mam emelie”(jag äskar dig mam emelie)”.

Text: Kerstin Johansson, Emelie Andersson
Foto: Anna Carlsson
Emelie och Anna läser utbildningen Ung Tro Global och har gjort sin praktik i Sydafrika